När Kiel Reijnen tittar på sin dotter EmmyLou, fem och ett halvt år, och ser hennes aptit på äventyr är det som att se sig själv i spegeln. ”På gott och på ont.”
Kiel är ett vittberest tidigare landsvägsproffs som nu sysslar med grus- och äventyrscykling i Trek Race Shops Driftless-program. Han är en modig själ, och både fysiskt och mentalt är han väl lämpad för långa, svåra prövningar. Och med tanke på att hans egenskaper är väl kända vill han betona att hans och dotterns deltagande i den över 16 mil långa grustävlingen Rebecca’s Private Idaho på en tandemcykel inte var hans idé. Det var EmmyLous. Faktum är att han lyckades avstyra en ännu ambitiösare idé.
Kiel berättar att hon sa: ”Pappa, jag vill cykla till Idaho med dig”. ”När jag hade kartlagt alla småvägar, stigar och cykelleder blev det en nästan 16 mil lång sträcka. En vecka före skolstarten föreföll det som en dålig idé.”
Kiel har ingen aning om varifrån EmmyLou fick idén till den här turen. Han gissar att hon tog inspiration från en ljudbok som nämnde Idaho. Men hennes djärvhet var inte något nytt. Förra året genomförde Kiel, EmmyLou och EmmyLous farfar Derek WA360, en sjudagars utmaning på segelbåt 58 mil på västkusten i Usa. Kiel visste att hon hade det mod som behövdes.
Men var det ens möjligt? EmmyLou var inte någon nybörjare på cykel. Hon hade cyklat över 8 mil på asfaltsväg på sin Weehoo-påhängscykel tillsammans med sin pappa. Men den här turen skulle vara dubbelt så lång, ligga sent på sommaren och på hög höjd. På sin cykel skulle hon sitta nära marken, nära damm och smuts. Och hur skulle Kiel själv klara av det? Han må vara ett proffs men skulle få frakta en vikt på nästan 110 kg sammanlagt med cyklister och utrustning.
”Säkerheten var avgörande för mig”, säger Kiel. ”Jag ville försäkra mig om att EmmyLou skulle känna att det var en positiv upplevelse när vi hade genomfört det här.”
Första steget var att ge EmmyLou den rätta inställningen. Kiel och EmmyLou tog kontakt med World Bicycle Relief före resan med ett förslag om att samla in pengar till organisationen. De kallade sig Team Dad By My Side (Team Pappa och jag). Målet var 3 630 dollar och de samlade in nästan 4 300 dollar. Det räckte till 26 Buffalo-cyklar som kunde skänkas till behövande på landsbygden.
Samarbetet med WBR innebar två saker: 1) Stöd till ett behjärtansvärt ändamål och 2) Sätta turen i ett sammanhang. Genom att samla in så mycket pengar kunde Kiel försäkra EmmyLou om att deras ansträngningar skulle bli en framgång, oavsett om de kom i mål eller inte. Med den insikten skulle EmmyLou inte behöva känna ett tryck på att pressa sig själv över sin förmåga.
”Om säkerheten på något sätt skulle äventyras, ja, då skulle projektet avslutas direkt”, berättar Kiel. ”Jag ville verkligen betona för Emmy att det var en seger enbart genom att vara modiga nog att ställa upp.”
Kiel involverade EmmyLou så mycket som möjligt i varje steg av planeringen. Han ville inte bara instruera henne om vad hon skulle göra. Hon följde med honom till cykelbutiken och valde utrustning som hon sedan hjälpte till att montera på cykeln. Hon pratade med sponsorer och vänner på telefon för att få ihop logistiken för turen.
”Med den fulla visdom som den fem och ett halvt år gamla Emmy besitter vände hon sig till mig och sa: Pappa, vet du vad? Jag är riktigt stolt över dig också.”
Kiel berättar att för EmmyLou är kunskap om detaljerna ytterligare ett sätt att förbereda sig inför den stora utmaningen. Det tog dem sex månader att förbereda sig för WA360, inklusive praktiska övningar på båten varje onsdag. Rebecca’s Private Idaho var inte annorlunda. Kiel och EmmyLou tillbringade mycket tid med att gå igenom alla detaljer tillsammans, t.ex. vilken typ av terräng de skulle cykla i, naturen som de skulle få uppleva, antalet cyklister på vägen och mycket mer. Den informationen stärkte EmmyLou i hennes övertygelse.
”Hon tycker om att ha kontroll över saker och ting”, säger Kiel. ”Jag tror att det hjälper henne att förbereda sig mentalt. Hon vill inte bara ha information om vad som ska hända den närmaste dagen utan också kontroll över alla beslut som vi kan behöva fatta längs vägen.”
Kiel hade två viktiga regler för det stora äventyret med sin dotter: 1) Det skulle ske på hennes villkor (check) och 2) Det måste finnas en väg ut i alla lägen. Kiel ansvarade för att göra i ordning cykeln och ordna med insamlingen. Han tog hjälp av sin vän Alex Howes med att planlägga rutten och bestämma etapper och påfyllning av förnödenheter. Han såg också ut lämpliga platser där de kunde avbryta tävlingen om det skulle bli för tröttsamt eller riskfyllt. Alex sammanställde sin plan och Kiel skrev ned allt för att ha hans råd till hands under resans gång.
När det så var dags kontrollerade Kiel att EmmyLou hade gott om mat och vatten. Hon hade hjälm, skidglasögon och en buff för att skydda ansiktet mot solen, damm och stänk.
Efter 14 mil hade färden gått bättre än vad Kiel hade vågat hoppas. Rutten går till Copper Basin och tillbaka med flera korta omvägar som Kiel och EmmyLou kunde hoppa över om de ville korta turen. Kiel hade hela tiden kontroll på EmmyLou så att hon var bekväm och hade tillräckligt med mat och vatten. Det första stora stoppet, med en möjlighet att avbryta, kom efter ungefär 4 mil, men EmmyLous humör var på topp. Efter ungefär 6,5 mil såg Kiel en möjlighet att avsluta och han vände sig till EmmyLou för att berätta det.
”Jag sa: Emmy, jag är så stolt för att du gör det här tillsammans med mig. … Det spelar ingen roll om vi avslutar nu. Jag är så stolt över att du vågade prova.” ”Emmy tittade på mig och sa med all visdom en fem och ett halvt-åring besitter: Pappa, vet du vad? Jag är riktigt stolt över dig också.”
Just när halva loppet hade passerats kickade EmmyLous tävlingslust in. Hon noterade att de passerade en annan tandemcykel i klättringen mot det tredje matstoppet. När Kiel och EmmyLou närmade sig sitt planerade stopp uppmanade hon sin pappa att fortsätta.
”Hon sa: Jag vill inte att de kommer ifatt oss så jag tycker att vi hoppar över matstoppet”, berättar Kiel. ”Jag fick henne att gå med på ett tre minuter långt stopp för att fylla på flaskorna. Men fyra timmar senare var hon fortfarande supermotiverad och sa: Vi kan vinna tandemkategorin. [Skratt]. Jag hade ingen aning om att hon till och med hade listat ut att det var en kategori som gick att vinna.”
Men även på den bästa resa uppstår problem. Efter knappa 14 mil berättar Kiel att både han och EmmyLou ”tappade sugen lite”. De hade cyklat två timmar längre än de någonsin cyklat tillsammans förr och båda led på var sitt sätt. EmmyLou var öm i baken och hennes näsa var röd. Buffen var inte så skön så hon tog av den då och då under turen och utsatte ansiktet för sol och damm. Och benen var trötta. Kiel uppskattade att hon hade vilat på tramporna under kanske 45 minuter sammanlagt under den nästan nio timmar långa turen.
”Det var inte en belgisk klassiker. Men den mentala anspänningen överträffade nästan allt som jag tidigare hade gjort.”
Kiels trötthet var mer mental. Han hade tillbringat flera veckor med att planera denna komplexa och ambitiösa expedition med sin unga dotter. Dagen före turen satt han inte på en soffa med benen högt på samma sätt som han gjorde under sina dagar med Trek-Segafredo, utan han tog hand om sin dotter och såg till att hon hade allt i ordning. Han fick besvär med nacken under turen eftersom han så ofta tittade till EmmyLou. Han ställde hela tiden frågor och påminde henne. ”Dricker du? Äter du lite? Se till att hålla vätskenivån.” Hans omtanke som förälder tog ut sin rätt.
”Jag la ned så mycket energi på det att jag glömde bort mig själv på en hel massa sätt och det gjorde att jag ansträngde mig mycket mer än annars”, medger Kiel. ”Det var inte en belgisk klassiker. Men den mentala anspänningen överträffade nästan allt som jag tidigare hade gjort. Jag kände mig fysiskt utmattad.”
Kiel hade t.ex. svårt att få i sig tillräckligt med energi eftersom han inte ville släppa styret och riskera att krascha. Han kände aldrig att han riskerade att ta slut eller fatta dåliga beslut och de välgörande stoppen gav nödvändig återhämtning. Men vid 14 mil, mitt i ett tufft, besvärligt parti som kallas för ”El Diablito” kändes det som att han hade nått sin gräns.
Kiel gav EmmyLou ett val. De stannade till vid sidan av vägen och han sa ”Em, det här är ett utmärkt tillfälle att lägga av. Jag har sett att det är ganska gott om bilar på den här vägen. Det är en fotogrupp precis bakom oss och de kommer hit om bara några minuter. Det är helt okej om vi säger att det räcker. Du har gjort en jättebra insats. Vi har cyklat i 14 mil. Det är långt mycket mer än jag trodde att vi skulle klara av.”
Kiel frågade EmmyLou om hon kände sig varm eller sömnig och förklarade att det skulle ta cirka en timme till innan de nådde målet. Han hade sett till att hon hållit ett strikt vätskeschema. Med tanke på hennes fysiska status var Kiel säker på att han kunde låta dottern fatta beslutet. Om hon sa att hon ville fortsätta så skulle han göra sitt bästa för att hjälpa henne att komma i mål.
”Hon sa: Nej, pappa. Jag vill fortsätta och jag vill att vi tar den guppiga vägen, och då menade hon den mer tekniska vägen”, berättar Kiel. ”Och sedan sa hon: Och låt mig bara vara lite sur på den.”
EmmyLous svar förvånade Kiel.
”Det som imponerade mest på mig var att hon var så insiktsfull när hon sa: Det här är svårt, det känns obekvämt, men för mig är det värt att fortsätta för jag vet att känslan när vi kommer i mål kommer att överträffa allt”, citerade Kiel.
Så de kämpade på, i sega klättringar och med motvind uppför banans tuffaste avsnitt. Kiel tittade till EmmyLou allt oftare, men hennes humör bara steg och steg och steg. Vid toppen av klättringen kom de fram till en matstation med ca 1,5 mil kvar till målet, och EmmyLou frågade om de kunde ta en lång paus och prata igenom sin cykling. De satt i skuggan och drack kallt vatten och åt snacks. De hejade på passerande cyklister och njöt av atmosfären.
Plötsligt tog tävlingslusten tag i EmmyLou igen. Hon tittade på Kiel och påminde honom om att endast cyklister som avslutar turen får ringa i klockan i målområdet. Kiel sa att han skulle cykla med henne till målet om det var det hon ville. Resten av turen skulle tack och lov gå mestadels nedför. Han sa till EmmyLou: ”Ta fem minuter och fundera, och om du verkligen vill fortsätta så gör vi det”. De väntade en stund och sedan sa EmmyLou plötsligt: ”Vi måste sticka iväg nu. Jag vill komma till målgången”.
Kiel och EmmyLou kom i mål på tiden 8:54:09. Och ja, de stod högst upp på prispallen som den snabbaste tandemcykeln i tävlingen. Men det kvarstod ett sista mått på hur lyckat projektet varit för EmmyLou. Framför allt ville Kiel veta om hans dotter var stolt över sin bedrift och upplevde den som en bra erfarenhet. Om hon en dag skulle vara glad över att hon övertalade sin pappa att ta henne till Idaho.
”När jag möter svårigheter tänker jag på hur roligt det kommer att vara om bara någon minut.”
”Min främsta rädsla som förälder är att hamna i en situation där hon önskade att hon inte hade gjort det här”, erkänner Kiel. ”Jag tycker verkligen om att ge mig ut på stora äventyr med min dotter och jag tycker om att vi gör värdefulla saker tillsammans. Och om jag skulle göra något som motarbetar detta så har jag fördärvat hela magin.”
Efter deras tur sa EmmyLou till sin pappa: ”Jag vill göra 10 000 Rebecca’s Private Idahos till”. Kiel strålade. Förutom det faktum att de hade genomfört en över 16 mil lång cykeltur så kände sig Kiel stolt över att han hade gjort sin dotter lycklig.
”Det verkar som att hon verkligen uppskattade det”, säger Kiel. ”Hon förstod att det är inte alla pappor som skulle ha gått med på att göra något sådant här. Jag avhöll mig från att säga att hon var lycklig som hade en sådan pappa. Jag tror att det finns många fem och ett halvt-åringar som har galet stora idéer, och att hon råkar ha en pappa som tar hennes idéer på allvar.”
Senare samma kväll hälsade Kiel och EmmyLou på hos en vän som råkade ha en pool. EmmyLou ville leka i poolen till sin pappas förtret eftersom han tyckte att ”han skulle drunkna hela tiden för att han var så trött”. Det faktum att EmmyLou simmade i cirklar kring sin pappa är ett bevis på hur tuff hon är. Efter tävlingen berättade hon att hennes favoritparti i Rebecca’s Private Idaho var ”alla de hårda etapperna”.
”Jag tycker om att det kan vara hårt, men det kan också vara roligt”, säger EmmyLou. ”När jag kommer till ett tufft parti tänker jag på hur roligt det kommer att vara om bara någon minut.”
EmmyLou har redan börjat planera sitt nästa äventyr tillsammans med sin pappa. Hon frågade honom nyligen om det finns någon som har cyklat tvärs över USA. När Kiel svarade ”ja” frågade hon om de kunde göra det tillsammans. EmmyLou blinkade inte ens när Kiel förklarade att det skulle krävas mycket förberedelser, till och med mer än inför Rebecca’s Private Idaho. Oavsett vad som krävs är hon bespetsad på äventyr.
”Jag vill cykla tvärs över USA för det kommer att hända massor av skoj”, drömmer EmmyLou. ”Det kan finnas en stor djungel med djur.”
När Kiel messade sin fru på kvällen efter tävlingen och berättade hur ”otrolig och galen” deras dotter är, svarade hon: ”Precis som sin pappa”. Det är inte svårt att se likheterna mellan de två, uthålligheten, tuffheten, äventyrssuget.
Men en sak vill Kiel göra fullständigt klart. EmmyLou klarade av Rebecca’s Private Idaho helt på egen hand. Hon var den tändande gnistan och hon fattade besluten att fortsätta när det var svårt under turen, eggad av en unik känsla för underverk. Det finns ingen som EmmyLou.
”Jag tycker om att se naturen medan jag cyklar”, säger hon. ”Jag vill se röda träd och vackra vyer. Och vatten som gnistrar.
Naturen är vacker.”
Make a life-changing donation
About the Author: Trek
Our mission: we build only products we love, provide incredible hospitality to our customers, and change the world by getting more people on bikes.
